Vad du tror på

I min verklighet upptäcker man att den lilla tiggarflickan egentligen är en prinsessa och hon får leva resten av sitt liv som en godhjärtad regent i slottet. Kungen, som vägrade ge vatten ur sin brunn till den gamla kvinnan bestraffas av en häxa. Egoistiska människor faller för sina egna dumheter, det goda segrar alltid över det onda även om kampen är hård. Pojken inser att han inte kan leva sitt liv utan flickan vid sin sida, och kärleken övervinner allt. Jag tror fortfarande på sagor. Det är mitt naiva hjärtas fel.

Det är därför jag blir så förkrossad över hur orättvist livet kan vara, och över hur illa vi gör varandra. Det är också därför jag fortfarande försöker göra skillnad. Det är därför jag fortsätter peta ner frön i jorden och vattna, fast det ibland känns som en omöjlighet att något ska gro ur askan.

Jag har inte mer att erbjuda än ett sprucket litet flickhjärta, men det är mitt, och det är sprängfyllt av kärlek, maskrosfrön, förhoppningar och såpbubblor mot en klarblå himmel.

Ett ögonblick

Det gäller bara ett ögonblick, men det är ett ögonblick jag vördar, och jag tror att det är själva ljuset jag förälskar mig i.

Nätternas mörker trycks undan och blandas ut och färgar himlarna dunkelt gråblå med stråk av varmt lila. Ljuset lindar sig runt alla fasta ting och fåglarna vaknar.

Det finns en lättnad i stunden. Ett andetag i ögonblicket. Det är som att hela natten, med allt sitt mörker, är bortglömt.

Din dag

När jag var kanske 19 år och gick på datorteket så fanns det en man där, han var kanske 50 nånting och f.d. egenföretagare, och han sade att det finns dagar, och sedan finns det jävla-dag-jävlar.

Det är en i anslutning till mensen-dag, en mensvärksdag, en ont i nacken så man överdoserar voltaren-dag. Det är också en barnfri dag, vilket innebär en ensam, tråkig helg i antågande. Det är en dag då jag som vanligt vaknade runt 3 och inte kunde somna om förrän alldeles innan jag skulle kliva upp. Det är en sådan där dag då jag röker alldeles för många cigaretter och inte har full koll på jobbet. Men det är okej.

För det är också fredag. En sushi roll-dag (för den oinvigda är det när man rullar in sig i ett täcke och stannar där tills allt känns bättre, förslagsvis i soffan med bra film på tv) och en dag då man tar ett så varmt bad att man blir alldeles mjuk i både mage och nacke. Och fram tills jag kommer hem kan jag njuta av att det är en solig dag. Jag spenderade mina 33 minuters lunch på en stol i solen, och det kändes rätt fint.

Eller som jag sade till den vän jag ringde (jag ringde frivilligt ett samtal, det säger väl allt?!) imorse på väg till jobbet: idag blir det en bra dag!

Din första kärlek

Orden. Jag lärde mig läsa innan jag började första klass, eftersom jag hade en kompis som var äldre än mig, och som tyckte om att leka skola. Och eftersom jag tvingade min mamma att ta vidare när leken tog slut. Det är så jag minns det i alla fall.

Jag minns också hur fröken Karin hade ont i halsen en dag, och jag fick läsa högt för hela klassen. Fast jag kommer inte ihåg vad vi läste.

Jag lånade alltid böcker på biblioteket, både i skolan och på det stora biblioteket, och jag var nästan alltid sen med att lämna tillbaks dem, för jag är ganska slarvig på det sättet.

Så min första kärlek var till Anne på Grönkulla, Pelle Svanslös, alla Astrid-favoriter, Lilla huset på prärien och de andra böckerna jag läste.

Jag ville bli författare, när jag var liten. Så stark var min kärlek till orden.

Vi gick igenom en smärtsam break up, när jag var 16 eller 17 år. Jag fortsatte läsa, men jag skrev ingenting själv. Faktiskt så fick jag nästan panik varje gång jag skulle formulera mig i skrift.

Skrivandet kom tillbaks när jag var vuxen, och orden blev viktigare än någonsin. Att skriva är som att andas för mig. Jag samlar på ord, på formuleringar, och jag kan förälska mig totalt i meningar som vidrör mitt hjärta.

Den jag är

Jag kan inte borsta mitt hår när det är torrt. Det är stort och trassligt, och den enda gången jag borstar mitt hår är när det är inpackat med kokosolja och balsam, och det händer kanske en gång i veckan. När jag var liten sades det till mig att mitt hår skulle bli som på den läskiga gubben på moppen, han som hade som en enda tjock dreadlock bak i nacken, om jag inte lät dem borsta mig. Så jag lät dem. Men nu för tiden är mitt hår trassligt, och mitt liv också, det är bara sådan jag är.

Jag har ärr på mina knän från alla gånger jag ramlade och slog mig, jag har ärr på min ena handled från den gången jag inte ville leva längre, och jag har ärr på mitt hjärta. Jag är en orolig själ. Jag har telefonfobi, och tillitsproblem. Jag är som en ekorre, om du håller fram en näve nötter kommer jag närma mig, nosa lite i luften för att sedan dra mig undan, och sedan nosa igen. Det är en ganska lång process innan jag vågar mig hela vägen fram.

Jag har ovikta kläder inslängda i min garderob och en överfull tvättkorg. Jag betalar alltid alla mina räkningar minst en dag försent. Jag är för lat för att vara en perfekt fru eller mamma, men jag har fortfarande drömmar om kristyr på alla pepparkakor och hembakt bröd till frukost, om ett tomt diskställ och en tom diskho. Jag prioriterar bara annat i livet. Som att sitta på balkongen, insvept i en filt. Som att kolla på en hel säsong av en serie i ett sträck, sittandes uppkrupen i soffan stickandes vantar till hela familjen. Som att städa igenom hela lägenheten och sedan smudga den med vit salvia för att bli av med dåliga energier.

Jag ser arg ut när jag går på stan, jag kan låta arg när jag pratar om saker som ligger nära mitt hjärta, men det är bara ärrvävnaden som ömmar. Jag är alldeles för vuxen, och fortfarande ett litet barn. Jag tror på sagor mer än jag tror på människor. Jag är mörkrädd, och har en ångestvarg som sover i min bröstkorg. Jag kan vara ganska hård, men en riktig mjukis egentligen. Jag ser mig fortfarande över axeln när det gäller vissa saker, är fortfarande rädd och har massor av triggers. Vet du vad en trigger är?

När en händelse (det kan vara en fråga, en blick, ett tonfall, eller tystnad för den delen) kopplar ihop dig på en undermedveten nivå med något från ett trauma, det påminner, så kan du inte enbart känna igen det, utan även uppleva, alltså verkligen känna, på samma sätt som det kändes då. Reaktionen kan bli väldigt kraftfull, inte minst för att det ligger ett trauma i det, men också för att du inte alltid är medveten om att det är en triggerpunkt. Jag  har många triggers, och jag agerar helt galet ibland. Fråga min närmaste vän.

Jag inbillar mig att jag tror på karma.

Fast jag varken åker snowboard eller kan stå på ett par skidor så har jag ett kärleksförhållande med snön. Speciellt den allra första, och tystnaden som lägger sig. Jag har också förbindelser med stjärnklara natthimlar, solsken som faller genom rasslande löv i vinden, det stormande havet och svalorna när de flyger högt upp i det blå.

Allt det här, och lite till, är jag. Min största önskan är att någon ska vilja lära känna mig, hela mig. För jag känner mig ofta ensam, som att ingen tar sig igenom alla lager av försvar och besvärligheter.

Förvåningen kring övergreppen och våldtäkterna

Det är varmt och svettigt. Vi har dansat inne på nattklubben, nära varandra, hånglat så där som man gör när man möts ute, hett och passionerat. Jag vet inte vem han är, men han ser snäll ut, är mjuk, sexig och rätt så underbar. Jag är ung och naiv. Så när klockan närmar sig stängning, och han frågar om vi ska gå ut och ta lite luft och en kebab eller nåt, lämnar jag mina vänner och följer med.

Jag känner inte till området så bra, vi är i fel stadsdel för det, så jag följer honom, tills jag inser att vi befinner oss långt bort från någon människa alls. Vi kommer fram till en bänk, där jag sätter mig, han drar ner byxorna och ställer sig framför mig med sin resta kuk, och i hans värld är det här supersexigt. I hans värld ska han precis få en avsugning. I min värld är det här långt ifrån vad jag gick med på, och jag inser hur fel ute vi är. Jag skrattar. Han inser att jag inte vill, men han försöker ändå övertala mig. Jag minns att jag skrattade så mycket att han till slut knäppte igen byxorna och sade att han kände sig dum.

Jag hade tur.

Jag har varit med om män som inte kan acceptera ett nej utan giltig anledning, både sådana jag mött för en natt och sådana jag haft längre relationer med. Jag har använt mens som ursäkt för att slippa när ”jag är inte sugen” har varit otillräckligt. Jag har fått kukar tryckta mot mig, i min hand, mot min rumpa. Fingrar som glider mot mitt underliv för de tror att om de bara kan komma åt att smeka lite så blir hon nog kåt, fast hon inte vill.

De flesta män tycker att våldtäkter och övergrepp är fel. Fruktansvärt fel, män som gör så har nåt jävla fel i huvudet.  Men hur man väljer att definiera begreppen är vad som gör hela skillnaden. Tänk på det. Att tjata till sig sex, och försöka ta på en kvinna fast hon säger att hon inte vill ha sex, är också ett övergrepp, något som många gör utan att tänka på det eftersom det bara är en del av en förförelseteknik.

Om jag säger till dig att jag inte vill ligga med dig, trots att vi har legat och kramats och kyssts, och du ändå drar ner byxorna och försöker få mig att ge dig ett handjobb så är det fel.

Män har också tagit sig friheter med min kropp, på krogen i synnerhet har jag blivit tafsad på, och jag minns särskilt den gången en man smekte mina lår och upp mot min midja, och inte slutade fast jag knuffade på honom. Han rörde sig inte ens en millimeter. Min kropp var som en ölsort han ville prova, inget fel med det. Inte värd mer. Inte förrän vakten kom gav han sig.

Alla kvinnor vet att män sällan respekterar kvinnors gränser, på krogen måste vi uppvisa en annan man, en pojkvän, för att bli lämnade ifred. Män respekterar andra män.

Tjat är för mig det osexigaste som finns, så det värsta som har hänt i de här situationerna är att jag tappat respekten totalt och sedan ursäktat mig. Det är det värsta som har hänt mig, tack och lov. Jag känner mig inte utsatt, kränkt eller våldtagen. När jag har sagt nej har det gällt, även om jag ibland fått säga det flera gånger och med eftertryck.

Men det är ju inte verkligheten för andra kvinnor som inte haft samma tur.

Så länge gränserna mellan ditt och mitt (min kropp = mina regler) är otydliga och man talar om kvinnor som att de beter sig på ett inbjudande sätt eller liknande, så kommer övergrepp och våldtäkter fortsätta ske i samma utsträckning. Hur är det ens möjligt att folk blir överraskade när incidenter från Bråvallafestivalen kommer fram? Det här är verkligheten för unga kvinnor. Välkommen!

Friskrivningsklausul: eftersom vissa läser texter som fan läser bibeln kommer här några klargöranden.

Det är inte alla män som våldtar eller begår övergrepp, men gemensamt för de våldtäkter och övergrepp som sker är att majoriteten är utförda av män.

Och nästan alla gånger jag hamnat i situationer där ett enkelt nej inte har räckt, har det varit med svenska män.

Det är som att de kan lukta sig till det, som rovdjur, att den trygga manliga närvaron i mitt liv är borta. Så de trevar sig fram, provar för att se om jag är mottaglig. Några är mer rakt på sak. Alla vill ha köttet.

En av mina vänner säger att det alltid har varit så, jag har bara varit för fokuserad, för monogam, för att lägga märke till den manliga uppmärksamheten jag får.

Vi pratar om sveken. Han säger att hon var som ett fönster i ett stängt rum, och långsamt murade hon igen det, tills inget fanns kvar, inte ens en strimma ljus, och det spelade ingen roll vad han än sade för hennes omtanke var aldrig genuin. Jag svarar att det svåraste är att inse att människor ibland lovar saker som de inte inser vidden av, vilket innebär att det gör ont när löften bryts och inte ett enda ord hålls heligt.

Känner de lukten av blod, rovdjuren med salivglänsande tänder? Ibland övermannar saknaden mig och jag tänker hur ironiskt livet är, att vara villebråd för vissa, medan de man verkligen bryr sig om bara vänder bort blicken.

Det mjuka hjärtat

När man blir sårad, sviken, och upplever sådant som gör ont, och inte läker, drar man sig undan. Man krymper. Man lämnar de bitar av sig själv som gör ont att vidröra. Det blir som energimässiga håligheter i oss.

När vi inte fyller ut oss själva helt lämnar vi plats för andra människor och andra människors energier. Du bär dem alla inuti dig.

Jag tror det här är sant när det gäller relationer i synnerhet. Kanske är det därför vi har så bråttom att skynda vidare. Svek gör ont, uppbrott gör ont, vi drar oss undan från den plats i oss som gör ont, och söker någon annan som kan fylla utrymmet, utan att inse det.

Därför är det så viktigt att släppa taget, att våga känna ledsamheten och det osköna, att göra ”rent hus”, så vi kan ta plats i oss själva och inte bära runt på andra människors energier.

För några kommer det här verka fullkomligt logiskt. För andra som rent nonsens.

Ett mjukt, kännande hjärta, som är ens eget, är väsentligt för att uppleva livet, tror jag. Och inte minst för att kunna möta andra människor ärligt och utan rädsla. Ärrvävnad skaver, och det är så vi sårar varandra. Men på något sätt stänger vi av de delar som gör ont, när vi blir sårade och tror att vi behöver bygga starkare, högre murar. Men att stänga av eller stänga ute är inte samma sak som att vara aktsam. Självklart ska vi vara försiktiga, rädda om oss själva. Men det behöver inte innebära att vi är rädda för att känna.

Det här är sant för mig i alla fall.

Jag bär så många inom mig, i mina gamla sår, och jag jobbar på att släppa taget nu. På att bli min egen igen. 

Att vara den man är

Det händer ganska ofta att jag tänker på det här med att vara så öppen om mitt liv som jag är. Ibland får jag för mig att jag bara ska vara tyst och smälta in i mängden. Jag pausar sociala medier och skriver i anteckningsböcker istället. Jag tänker att jag är dum som är så öppen, som skriver så alla kan läsa, att det är att söka uppmärksamhet och bekräftelse. Inte sällan skriver jag ju när något är besvärligt också, vilket lätt kan tolkas som offermentalitet.

Men det är inte så det är. Alla behöver ventilera. Jag behöver skriva, och jag tror på öppenheten. Om jag kan känna det här, och lyckas förmedla det i text så kanske någon annan kan läsa och känna igen sig.

Oftast mår jag så mycket bättre när jag skriver. Ordens makt, vassare än svärdet: när jag skriver något jag grubblat på så hjälper jag att formulera tankarna för mig själv och kan sedan låta dem flyga iväg. Jag kan släppa och gå vidare.

Som igår, till exempel. Jag skrev, konstaterade fakta, och släppte taget. All ledsamhet rann av mig och jag fick istället en enorm energikick, som fortfarande sitter i, idag.

Dessutom är det här den jag är. Man kan välja att läsa eller inte läsa, att anta, tolka eller fråga rakt ut om man undrar något. Man kan göra vad man vill, precis som jag väljer att skriva eller inte skriva om mitt liv. Man behöver inte tycka om det jag skriver, men jag hoppas någonstans att mina människor, de som finns i mitt liv, accepterar mig som jag är.

En lång sommar utan ont i magen


Ny krönika i helgens Pralin.

Så här i sommartider valde jag att skriva ett brev till barn som utsätts för mobbning och kränkningar, kanske främst runt om i vår kommun eftersom det är härifrån jag har erfarenheter. Jag tänkte att brevet kunde ses som en motvikt till de tal som rektorerna ger vid skolavslutningarna, tal som nästan kan kännas hånfulla för utsatta elever.

”Ni gjorde det. Ni tog er igenom ytterligare en termin. Ni behöver inte gå tilm skolan med magont på två månader. Bra kämpat, ni är starka, mycket starkare än vad ni själv och era klasskamrater tror”.

Läs här.