Skogsbruk

Skogen är levande så här på sommaren. Blommor växer vid vägkanten, och allt är grönt. Precis som senast sprang en hare över vägen. Vi stannade efter bara en liten bit, och han visade mig en liten glänta, alldeles upplyst av solen; varm, fuktig och full av rörelse. Och så, efter en kort paus, åker vi vidare.

Jag skriver till en annan vän hur jag behöver passionen, att den gör mig levande.
Och nog får jag leva.
Sedan, för ett ögonblick kommer den där känslan till liv igen, att jag slängt bort tid, och jag säger någonstans djupt inifrån att jag vill mer. Att jag vill uppleva mer. Jag ligger på mage i sängen, med bortvänt huvud och tårar som bara nästan rinner över, och lyssnar medan han pratar om Grekland, där han ännu inte varit. På något märkligt vis är det precis vad jag behöver, att få vara i den känslan jag är, utan att bli bedömd, utan ett enda krav på prestation eller mål, bara närvaro i ögonblicket, tillsammans med någon som också bara är. Han förankrar mig i livet, här och nu, och jag tänker igen att han är en ganska speciell människa som jag hade turen att få lära känna, om så bara för en kort stund.
Vi köper med frappé och sätter oss på en brygga. Vattnet är kallt, men han sitter ändå med nedsänkta fötter. Vi pratar om saker på ett helt kravfritt sätt som får mig att känna mig som ett barn igen. Enkelt. Det är enkelt att prata och skratta med honom. Han slänger sig i sjön, och kommer upp med vattendroppar glittrandes i skägget. Vi bestämmer att vi ska äta middag innan han lämnar Sverige, han lovar att han ska laga mat åt mig. Sedan skiljs vi åt. Han åker hem och jag hämtar upp en annan vän som jag ska laga mat åt. En rätt så fin dag som lämnar solskensspår i bröstet, huvudet och på hela kroppen.

En lång sommar utan ont i magen


Ny krönika i helgens Pralin.

Så här i sommartider valde jag att skriva ett brev till barn som utsätts för mobbning och kränkningar, kanske främst runt om i vår kommun eftersom det är härifrån jag har erfarenheter. Jag tänkte att brevet kunde ses som en motvikt till de tal som rektorerna ger vid skolavslutningarna, tal som nästan kan kännas hånfulla för utsatta elever.

”Ni gjorde det. Ni tog er igenom ytterligare en termin. Ni behöver inte gå tilm skolan med magont på två månader. Bra kämpat, ni är starka, mycket starkare än vad ni själv och era klasskamrater tror”.

Läs här.

The loyal heart


Han var snyggare än någon av bilderna han hade visat, och väldigt intressant som person. Vi pratade om att läsa böcker. Om böckerna i min bokhylla och favoritförfattare. Vi pratade om naturen, miljön, om ansvaret vi har, om politik och aktivism. Vi pratade mycket om mat.

Ibland när man träffar människor känns det som man har träffats förut, samtalen kommer så naturligt. Vi delade med oss av drömmar och livserfarenheter.

Efter en eftermiddag av samtal och annat ville han åka på roadtrip. Vi var hungriga, så klart, och vi åkte till en intilliggande stad. På väg till restaurangen stannade han mig på trottoaren och kysste mig, oblygt, inför förbipasserande människor.

Han är från en annan del av Europa, bara här på besök, och jag tycker det märktes, på det otvugna sättet han hade, frågorna han ställde, sakerna han pratade om. Det är så avslappnat, öppet och det finns en kärlek till nya människor. Det slog mig, där och då, att det finns så mycket mer, större städer, främmande länder, fylld av människor som är så här. Människor som jag har saker gemensamt med. Det är på något sätt svindlande att inse hur många människor världen består av, och jag begränsar mig till samma ynkliga antal som min hemstad består av.

Men jag kämpar så hårt med att hålla samman mitt liv här, och de människor jag har i mitt liv redan, att det inte finns utrymme för nya upplevelser och nya människor. Vad dum jag har varit som lagt all tid på andra människor, och vad de vill, så att jag glömt bort mig själv.

Vi var ett riktigt par idag, sade han, fortfarande med armen runt omkring mig medan vi satt på balkongen. Ja, sade jag och tänkte att det är tur man får möten med nya människor som små påminnelser om vad livet har att erbjuda. Vi kommer nog inte ses igen, innan han åker hem. Det är okej. Jag har en hel värld att upptäcka.

”Egentligen”, säger hon, ”så är det ju fel. När de är taskiga mot mig och jag åker hem, så missar ju jag massor i skolan. De förstör ju min utbildning”.

För en vecka sedan, i tisdags, fick vi mail från klassföreståndaren som berättade att hon anat att något var fel, och försökt ta reda på vad genom att fråga runt. Bråk på musiklektionen kallades det. Eftersom vår dotter, efter en diskussion mellan henne och ett gäng grabbar, blev nedbrottad på golvet av en kille medan de andra eleverna såg på och läraren/resursen var upptagen av sin mobil, så skulle jag vilja kalla det något annat än bråk. Misshandel, kanske.

En vecka.

Jag mailade 5 frågor till rektor, klassföreståndare och specialpedagog. 5 väldigt raka frågor.

  1. Var fanns läraren vid tillfället för konflikten och slagsmålet?
  2. Om läraren inte såg konflikten/slagsmålet, så måste läraren ha kommit tillbaks till klassen vid något tillfälle och märkt att något har hänt. Vad gjorde läraren för att lösa situationen vid det tillfället?
  3. Kände läraren till hennes situation i klassen, och att hen ska rapportera vidare till er när incidenter händer?
  4. Fick någon av er en rapport från musikläraren om vad som inträffat under musiklektionen?
  5. Vilka åtgärder kommer ni vidta?

Specialpedagogen svarade snabbt att en del av svaret på fråga 5 var att han skulle göra värdegrundsarbete i klassen. En insats som egentligen är avtalad sedan flera månader tillbaks, men som fick ett häftigt slut när skolkuratorn sade upp sig.

Sedan tidigare är det uppgjort att:
– klassen aldrig ska gå själva till matsalen (vilket ändå händer gång på gång)
– en resurs ska hålla sig lite i bakgrunden (men hon började jobba som lärare, och jag vet inte ens om hon är kvar på skolan längre).
– kurator skulle jobba med värdegrundspass i klassen (men när hon slutade fanns ingen som kunde ta över, och man undvek att svara på frågan när jag ställde den upprepade gånger).
– samtliga lärare skulle vara informerade om situationen i klassen, och de ska alltid rapportera till rektor och till oss föräldrar när incidenter inträffar (men hon berättar själv, och sedan är det vi som hör av oss till skolan och frågar vad de tänker göra).
– det är viktigt att se över vilka vikarier som sätts in i klassen eftersom eleverna passar på att busa lite extra när ordinarie klassföreståndare är borta (ändå har vikarier satts in som inte kunnat hantera de incidenter som uppstått).

Det har mailats fram och tillbaks och frågorna verkar vara svåra att besvara. ”Jag har inte hunnit satt mig in i vad som hänt, jag återkommer med svar senare i veckan” hette det i onsdags. Sedan kom en utbildning i vägen, och lärarna hade lektioner så det gick inte att prata med dem om vad som hade hänt (torsdag 11 maj). I fredags hade det framkommit information om att hon var delaktig i bråket (vilket hennes pappa redan skrev i sitt första mail till samtliga), men fortfarande inga svar på frågorna, utan snarare en förvåning över att vi inte ansåg oss nöjda med klassföreståndarens mail.

Idag blev vi så inbjudna till ett möte eftersom det är lätt att bli ”missförstådd” via mail.

Ibland sitter vi på möten som är timslånga, och framför argument och fakta, som tydligt påvisar bristerna i skolan, och allt vi får efteråt är ett protokoll som rektorn skrivit där det står vilken åtgärd som är planerad, och när nästa möte ska äga rum. Max två rader text. Inget av det vi sagt står med. Jag förstår varför rektorn hellre vill ha ett möte istället för att skriva svar på mail.

Saken är bara den att vi föräldrar, specialpedagogen och klassföreståndaren redan har ett planerat möte på torsdag, på 30 minuter, där det är meningen att vi ska diskutera värdegrundspass och följa upp åtgärderna som redan är i gång. Rektorn föreslår ett möte dagen efter det mötet.

När till slut hennes pappa slår näven i bordet och säger att han gärna tar ett möte fast jag inte kan, men att någon fortfarande måste svara på mina raka frågor via mail så förklarar rektorn att hon egentligen är upptagen, men att hon prioriterar om så att hon kan medverka på torsdagens möte, allt för att slippa skriva mail. Vi ska nu avhandla allting, ALLTING, på 30 minuter.

Vad är det meningen att jag ska göra? Mitt barn säger att hon inte orkar ha det så här i skolan längre. Hennes klassföreståndare klagar på att hon inte presterar i skolan och har hög frånvaro. Och rektorn glider undan som en hal ål istället för att jobba tillsammans med oss föräldrar för att hitta en lösning. Kan någon snälla hjälpa mig?

Om att utnyttja systemet

Det är sommar. Vi har sparkat fotboll nere på herosvallen, och åker förbi en pizzeria på vägen hem till honom. Han bor i en lägenhet i en villa. Jag hade aldrig något grepp om det var ett familjehem, eller hur det fungerade, men jag vet ju att IFO har ganska hård granskning när det gäller ensamkommande ungdomar och barn. I efterhand har jag fått förklarat för mig att det drivs som ett HVB, och att personen som är ägare, eller föreståndare, bor på Gotland (men kommer upp till Smedjebacken till varje möte med socialen).

Vi hinner inte mer än komma dit och slå oss ner i vardagsrummet när det börjar banka på dörren. ”Det är bara min granne”, förklarar han, synligt besvärad. ”Han brukar bli full, han dricker varje dag. Han blir ofta så full att han ramlar ihop, ibland måste jag ringa ambulansen åt honom”. Det fortsätter banka på dörren, och eftersom vi inte öppnar omedelbart börjar mannen utanför skrika aggressivt också. Min dotter trycker sig nära mig. ”Han kommer inte sluta, så det är lika bra vi släpper in honom en liten stund”, säger han och tittar på min dotter, ”han är inte farlig, och jag är ju här. Jag kommer aldrig låta något hända dig, så var inte rädd”.

Han stinker sprit och det är svårt att förstå vad han säger, han sluddrar för mycket och pratar med en dialekt från norröver i landet. Rösten är mullrande, han är högljudd och han går från att vara aggressiv och hotfull till ett mjukt lamm när han inser att bilen som står parkerad utanför inte tillhör någon som vill ställa till med problem, utan bara mig och min dotter. Två tystlåtna tjejer. Då slår han istället på charmen, berättar om sitt liv med Hells Angels, om hur farlig han är, hur mycket han tycker om vår vän, och hur bra han är på att sjunga. Han föreslår att han ska hämta gitarren och visa oss, men jag försöker säga att vi kanske vill lyssna lite senare, just nu vill vi träffa vår vän en stund. Mannen är lynnig, jag balanserar på en tunn tråd medan hans humör växlar, det gäller att vara tydlig utan att uppfattas som otrevlig. Till slut går han. Pizzorna har hunnit kallna.

”Han är inte farlig”, säger vår vän, ”han gör aldrig någonting. Han bara dricker. Ibland äter han ingenting för pengarna tar slut. Då ger jag honom pengar, eller mat”. Jag ser på honom, den smala killen som rycker på axlarna, den här balansgången, det här hanterandet av en alkoholiserad man, är hans vardag.

Några veckor senare berättar han för mig att hon som äger villan, hans kontaktperson, har lovat att hon ska hjälpa honom. Under hela den här tiden är hon helt frånvarande, syns inte till, och jag får veta att hon är i Finland på semester. Han berättar att hon ska komma tillbaks till Sverige om någon vecka för att hämta honom. Hon återkommer från Finland, efter att ha lämnat honom ensam med grannen, men det blir ingen resa för honom. Det var bara lögn.

Jag frågar om jag får hjälpa honom, om jag får ringa socialen, eller hans gode man, och berätta hur han har det så han kan få komma till ett annat boende, men han vill inte.

”När jag blev tillfrågad om jag ville bo här, eller flytta tillbaks till södra Sverige ringde hon mig och sade att om jag stannade skulle hon hjälpa mig ifall jag fick avslag på min ansökan. Hon sade att jag ska få följa med henne till Finland och hon ska hitta jobb åt mig så jag får stanna där.”

”Det här är något hon upprepar gång på gång under hela tiden”, säger även hans gode man i efterhand. ”Han ville därför inte bo någon annanstans”.

När hans 18-årsdag närmar sig får han veta att han inte får bo kvar. Han berättar att han skolkar från lektionerna för att försöka hitta någonstans att bo. ”Hon sade hela tiden att hon skulle hjälpa mig, men nu får jag inte ens bo kvar, samma dag jag fyller 18 måste jag flytta”.

Och sedan kommer den dagen då han kallas till möte på Migrationsverket och civilklädda poliser väntar med handfängsel. Han blir uppskriven i ålder på grund av dokument från hemlandet, och han behöver inte oroa sig för att hitta någon annanstans att bo. Istället får han en biljett till hemlandet.

En av hans vänner hjälper till att packa ihop hans saker: ”Sandra, de har tagit undan allt! Maten vi hade köpt är borta, det fanns jättemycket mat. Och hygienartiklar: schampo, tvål, massor av grejer, allt är borta. Det är bara kläderna kvar.” Sammanlagt tre personer berättar om ett otrevligt bemötande från boendet vid olika tillfällen.

Vi åker dit för att hämta hans sista grejer. Jag väntar i bilen på att hans gode man ska komma, innan vi knackar på. Det sitter folk på balkongen. Plötsligt öppnas husdörren och någon, en man som inte presenterar sig, kommer ut med en dator i handen. ”Är det ni som ska hämta en dator, eller?”
”Ja, det ska väl finnas två datorer, va? En skoldator också?”
”Nej, det finns bara en dator.”
En person på balkongen börjar prata med mig, fråga vem jag är utan att presentera sig själv, och jag måste hålla med, han är inte ett dugg trevlig.

Gode mannen kommer, och plötsligt dyker även skoldatorn upp, i handen på samma man som tidigare: ”ja, vi hittade visst den här också”. Lägenheten är redan urstädad och de sista kläderna ligger i en hög på golvet inne i garaget, i trasiga sopsäckar. Boendet är redo för att ta emot en ny kille, ryktet säger att han ska komma redan samma dag.

Om att göra skillnad

Hon vaknade med något tungt i bröstet och det var stora tårar som rullade ner för kinderna. Det är som hennes storwbror, den där killen som ska utvisas. Hon har till och med noggrant räknat åren, och kommit fram till att han blev gatubarn samtidigt som jag fick ett missfall, för så många år sedan, så egentligen är det han som är barnet som saknas, symboliskt sett.

Det var beklämmande att se henne sitta där i soffan, nyvaken och ledsen. Du får inte låta det här bli känslan du bär på, sade jag. Du får inte låta ledsenheten vinna. När saker händer oss är det så lätt att bara ge upp, att stanna kvar i den negativa känslan och då orkar man ingenting. Man får vara ledsen så klart, men sedan måste man använda känslan till något.

Du är liten nu, men någon gång kommer din generation vara den som bestämmer hur världen ska se ut. Gör den mänsklig. Fyll den med kärlek. Du kan ändra reglerna. Det kanske inte kan påverka hans fall just nu, men andra fall i framtiden.

Håll honom i hjärtat, prata om honom, berätta för människor så de vaknar. Det är enkelt att inte bry sig när det handlar om människor som inte är nära. Men det här är något som händer någon som är nära. Berätta om det så de inte kan värja sig.

Hon torkade tårarna och nickade.

Maskrosrötter

Andrea Gibson skriver:
”So the next time I tell you how easily I come out of my skin,
don’t try to put me back in,
just say here we are together at the window
aching for it to all get better
but knowing as bad as it hurts
our hearts may have only just skinned their knees
knowing there is a chance the worst day might still be coming.
Let me say right now for the record, I’m still gonna be here,
asking this world to dance, even if it keeps stepping on my holy feet”

Jag har ett sprucket hjärta det växer maskrosor ur, rötterna vägrar dö, när jag gick på lekis önskade jag fred på jorden, jag har alltid varit naiv på det sättet.
Jag är det fortfarande.
Kanske gör det mig till en fåne, en idiot, kanske får det mig att reagera barnsligt, men jag är ändå stolt över mitt hjärta.

Det hände något nyligen som fick mig att undra om det egentligen är värt det, att sträva efter något bättre. Alla strider verkar chanslösa. Men när jag började dra i trådar och upptäckte maktmissbruk och grova övertramp så insåg jag att det här är något som kan hända vem som helst. Och den insikten, att människor alltid kommer ta chansen så fort ingen ser på, gjorde mig förkrossad. Jag vet att i den här specifika situationen kan jag inte ändra någonting. Tro mig, jag vet. Men jag vet också att jag kan berätta om vad jag ser, i form av skrivande, och att det i sig gör en skillnad. Jag kommer att skriva om det.

När hjärtat blir tungt behöver man ett utlopp. Jag gick till psykolog i tre år för att lära mig att inte hålla mina känslor inne. Ibland behöver man bara berätta, utan att någon talar om för en att ens känslor är fel eller rätt, utan att någon dömer en. Man behöver bara få ut allt så det känns lite bättre sedan. När jag lyssnar försöker jag tänka på det. Ibland är det läge att ge råd, och ibland, när folk är förkrossade, så är ens närvaro mer värdefullt än något annat. Att man bara finns och att man lyssnar. Eller att man är lika mild som min mamma, när hon säger: ”du kan inte rädda hela världen, Sandra”. Nästan aldrig någonsin är det läge att säga: ”det du känner är fel, dumt och gör ingen skillnad. Du kommer aldrig kunna ändra på något, så varför bryr du dig? Det är ändå skitmänniskor. Du behöver göra som jag säger, och backa, annars vill jag inte höra ett ord till”.

Mitt maskroshjärta gror. Rötterna har skjutit skott. Det är alldeles sprickfärdigt inuti bröstet på mig. Men vem lyssnar?

Familj

dd3b4155773c622e7c9ada75c70da01c

Vi har alltid varit en liten familj, även om vi är tre barn, och nu finns det dessutom tre barnbarn, men det har alltid liksom varit enbart vi. På grund av olika omständigheter har vi inte mycket släkt här, och den vi har är kontakten bristfällig med.

Men litet kan också vara gott, riktigt gott, och jag är så oerhört stolt över min mamma som inte bara uppfostrade tre barn på egen hand, med allt vad det innebar, utan som dessutom fortfarande håller ihop familjen och ser till att vi träffas med jämna mellanrum. Det är så lätt att tappa bort varandra i all vardagsstress.

Sedan finns det annan familj, de där människorna man inte har några blodsband till, men som ändå känns så nära. De finns där och kommer med glassleveranser när man är så sjuk att man knappt tar sig ur sängen. De kommer in på en kopp kaffe när de springer förbi fiket och ser att man sitter där. De bjuder in till att bryta fastan tillsammans med dem under ramadan, när de vet att man annars äter ensam.

Vi skulle bara skjutsa hem dem, blev inbjudna på en kopp te, och blev kvar där resten av kvällen. Det var en fin eftermiddag och kväll, med många skratt och så oerhört mycket värme att jag fortfarande nu känner det i bröstet och i magen.

Familj, oavsett om det handlar om familj genom blodsband eller om det är de riktigt nära människorna, är egentligen vad som är viktigt. Håll dem nära.

Klappa mitt hjärta

Jag tappar räkningen, det är ögonblick som passerar snarare än minuter och sekunder. Det är lugnet i nuet, och lättjan i att ligga kvar i sängen långt efter morgonen, med dubbla täcken, och bara må bra.

Hon hälsade på mig efter all den här tiden, jag gjorde mitt bästa för att se alert ut. Vi pratade och skrattade i kanske någon timme innan hon, på sitt coachande sätt, började ställa andra frågor, sådana som ligger närmare hjärtat.

Jag berättade allt för henne. Hon lyssnade tålmodigt. Det var mycket känslor, både värme och en del tårar. Jag hade gett upp den dagen. Jag gav nog upp alldeles innan hon kom. Nu såg hon på mig med en förfärad uppsyn, och en glansig blick, och så pratade hon mig tillrätta. Hon sade så många självklarheter om människor, relationer och känslor under den stunden, att det var som att äntligen dra ett djupt andetag.

Vad mycket smärta det är som ger vika när man inser att man inte kan resonera bort känslor. Glädje, sorg, kärlek, vad det än må vara så måste man få känna klart innan man går vidare. Att försöka stänga av är vad som skapar hål i själen.

Så jag tillåter mig att känna. Bara är i känslan, utan att planera, tänka eller bry mig. Och vad bra jag har mått under de här dagarna. Det blir som det blir med det där. Kärleken är.